lillasysterfix

Jag måste nog inse läget och hålla mig borta från datorn minst en vecka för att se om armen blir bättre.  Har haft problem med den till och från i två tre år nu och på sista tiden har protesterna varit näst intill omöjliga att ignorera.

Satt från ca 17 00 till 22 00 igår och hjälpte min son med en engelska läxa. Letade information och skrev ner lite om Alaska och hela armen och axeln brände som eld, usch inte behagligt precis.
Var till en doktor för någon vecka sedan men har naturligtvis inte blivit bättre. Tror faktiskt inte att det hjälper att äta Diklofenak i en vecka när man haft ont i åratal.
Men men. jag vet ju att de måste börja någonstans och det är väl så det brukar börja när man äntligen bestämmer sig för ett läkarbesök.
Ta medicin och kom tillbaka om det inte blivit bättre om en vecka!

Undersökningen i övrigt var nästan skrattretande.
Där står jag inne på läkarens kontor i täckbyxor, allvädersstövlar och BH, viftandes med armarna hit och dit medan han visar hur jag ska göra med dem för att kolla rörligheten.
Jag är absolut inte rasistisk och vet att alla människor har lika värde men det som gjorde det hela än roligare var att han bröt lite grann (på grekiska tror jag) och där står han framför mig och visar hur jag ska sträcka armarna hit och dit samtidigt som han pratar väldigt snabbt och säger!
- Kan do göra så? Kan do göra så? Kan do göra så?
Jag hängde med så gott jag kunde och det kändes faktiskt som om vi lekte ”gör si gör så” med tanke på hur snabbt han gjorde dessa rörelser.
När han var nöjd med det tog han tag i mina händer.
-Kan do nipa? Frågade han. Och som den ganska snälla människa jag är så ville jag inte ta i alltför hårt även om jag inte har särskilt mycket kraft jämfört med en vuxen karl.
Hur som helst så tog jag i ordentligt andra gången och plötsligt ändrade han ansiktsuttryck och sa snabbt.
- Ja! Do kan nipa!

Så genom denna undersökning ställde han diagnosen ”muskelansträngning” och så var det inte mer med det.
Ingen röntgen behövdes tyckte han vilket faktiskt förvånade mig lite eftersom jag haft kroppsarbete hela mitt liv och nött på axlar och armar med städning.
Dessutom hade jag ju inte haft ont i en vecka el två utan (visserligen till och från) men i alla fall i åratal.
Om man gjorde en röntgen direkt så skulle det vara lättare att kunna utesluta t ex förslitning el vad det kan vara och då veta lite hur jag ska gå tillväga för att bli bättre.
Ibland får man känslan av att de tror att man är ute efter att bli sjukskriven och jag önskar verkligen att det fanns en helt tillförlitlig lögndetektor för jag vill inte bli sjukpensionär innan jag ens är 40 år.
Mina barn är ju snart vuxna nu och mitt ”odla lite egna intressen” liv ska snart börja.
Jag vill kunna arbeta och jag trivs till och med med städjobb. Det är fritt, man får röra på sig och när jag går hem för dagen känner jag att jobbet är avslutat. Behöver inte ta med mig jobbet hem och fundera så mycket på nästa arbetsdag.
Är faktiskt de enda krav jag har på ett jobb, plus att jag får lite pengar också, så att jag kan betala räkningarna.
Hur som helst så gick jag som vanligt och velade ett tag och tyckte inte att jag orkade bråka mer med sjukvården. Det blir väl bättre snart, intalade jag mig själv, de gör ändå ingenting åt mig.

Men nu får det vara slut på det tänket! Det här är mitt liv här och nu och ingen tackar mig för att jag lät bli att vara besvärlig och tjata om fler undersökningar. I dagens samhälle måste man stå på sig, och vid det här laget har jag blivit så gammal och grinig så nu tänker till och med jag ta ut mina rättigheter.
Det är min kropp och jag betalar skattepengar för att få bra hjälp av sjukvården när jag behöver den.
Min massör som jag var till förra veckan sa just det. Det är din kropp och du måste ta hand om den!
Så sant! Så sant! För ingen annan kommer att göra det åt mig.
Har alltid varit velig och gett vika för andra, livrädd för att vara till besvär, men det får vara slut på det nu!!!
Tyvärr så är det så att snällhet och mesighet kommer man inte långt med. Och då menar jag inte vänlighet och omtänksamhet om andra, det får man tillbaka så småningom i positiv mening.
Men just det där ”ursäkta att jag finns till beteendet” leder faktiskt ingen vart!

Så idag ringde jag om en ny tid hos en läkare och sköterskan lät lite bekymrad när hon sa att det tyvärr inte fanns någon tid förrän den 17 mars.
- Du, det är inga problem! Sa jag. Har jag gått med det här i flera år så spelar nog inte några dagar någon större roll!

Hon insåg ju också det tack och lov, så nu är en ny tid inbokad hos samma läkare, vi får väl se vad han säger den här gången.  Han hade nog hoppats på att jag skulle nöja mig med att knapra lite Diklofenak ett tag och sen fortsätta som vanligt, men tji fick han. Nu är jag snart tillbaka!
Vi får väl se vad vi ska göra för övningar den här gången?” Gör si gör så” var i alla fall ganska roligt

Britta

P.s vi får väl se om jag lyckas undvika datorn, just nu bränner det under skulderbladet så det är väl bara att försöka, men jag kommer att sakna skrivandet, snyft! D.s