lillasysterfix

Har tagit en promenad nu på kvällen, med min barndomskamrat Mia.  Är inte ofta vi lyckas klämma in en gemensam promenad pga alla möjliga omständigheter med jobb, familjer och…ja allt som hör ”mitt i livet livet” till.
Det lustiga är att vi alltid lyckas pricka in riktigt stjärnklara kvällar, och dessutom får uppleva en massa stjärnfall under promenadens gång.
Känns lite magiskt faktiskt eftersom man ska ha ganska mycket tur för att lyckas hinna med och  se precis när ett stjärnfall inträffar. Annars måste det vara så att det helt enkelt blivit vanligare med stjärnfall nuförtiden.

Förr om åren kändes det som lite av att ha vunnit på lotteri när man väl  såg en stjärna falla, och som liten fick jag lära mig att man skulle passa på att önska något när detta inträffade.
Om man sen kunde se till att hålla önskan hemlig och inte avslöja den för någon så skulle den slå in.

Eftersom det är så sällan vi får till dessa promenader så har vi alltid en massa att prata om och (även om vi reagerat på dem så) glömmer vi nog att stanna upp och njuta av dessa stjärnfall.

Nästa gång får vi nog ta och stanna upp och ägna en tanke åt några av våra önskningar, för det kanske är det som är meningen med stjärnfallen. Det är bara det att vi har för bråttom på våra promenader för att inse det.

Mia och jag har känt varandra sedan hon var ca sex år och jag åtta. Vi bodde grannar här i Västgärde tills ??? Ja nu har jag glömt när hon flyttade men hon var nog i femton/sexton års åldern tror jag.
Då hade vi en period som vi inte pratade med varandra och jag kan faktiskt ärligt inte komma ihåg varför,( om du Mia vet vad det handlade om så tala gärna om det för mig),  tonåringar är ju lite speciella och av någon anledning låg våran vänskap på is i flera år.
Jag var faktiskt 24 år innan vi fick kontakt igen och då genom ett plötsligt infall av mig som då hade en tvåårig son, fick för mig att jag skulle gå in på Mias frisörsalong och fråga om hon klippte tvååringar.
Vet än idag inte var jag fick modet ifrån, men är glad att jag vågade och tog steget. Naturligtvis var det inte bara en fråga om att få min tvååriga son klippt, utan jag hade helt enkelt mognat och kände att jag saknat vänskapen med Mia under alla dessa år då vi inte pratade med varandra.

Nu har det gått en tid sedan den dagen och min äldste son ska fylla 17 i år, och den största anledning till att jag och Mia lyckats hålla lite kontakt är att hon helt enkelt har varit min familjs hårfrisörska sedan dess.
Tack och lov så har vi nu på senare tid fått lite andra anledningar att umgås (bla på grund av fotografering och ett gemensamt intresse av hästar, Mia har en egen Islandshäst vid namn Djarfur som i sin tur gjort att även jag börjat rida igen) och  det känns bra eftersom vi har lite lika tankegångar om livet .

Hur som helst så är jag glad att jag och Mia återupptagit vänskapen och  ser fram emot att behålla den livet ut. Eftersom jag är en av dessa som tror att vi lever fler liv här på jorden så är jag säker på att vi känt varandra i tidigare liv, och skulle gärna försöka ta reda på när och under vilka omständigheter, men det kan nog Mia hjälpa mig med eftersom hon har bra kontakter med ”andra sidan” och dessutom jobbar som djurkommunikatör, så vi får se om hon kan hitta nyckeln till varför vår vänskap tagits upp och känns så självklar efter alla dessa års uppehåll.

Livet kan vara bra spännande och jag ser verkligen fram emot nya stjärnfallspromenader tillsammans med Mia.

Britta