lillasysterfix

Gumman Tö sitter och småmyser idag. Ler lite för sig själv och gnider sina händer. Hon älskar den här tiden när hon kan börja småretas med Kung Bore litegrann.
Hon vet att han fortfarande är den mest kraftfulla utav dem och sitter där stolt och stursk på sin tron.  Men det är nu han börjar tappa uppmärksamheten lite då och då, vilket inte är så konstigt med tanke på vad han har åstadkommit den här vintern, och då passar hon på.
Idag har hon lyckats få fram Solen, hennes starkaste medhjälpare och tillsammans har de redan töat fram stora delar av trappstegen ute på bron.
Dessutom har hon lyckats övertala Vinden att vara med och busa lite så den har jobbat ganska bra med att blåsa ner snö ifrån träden.

Bore är egentligen inte så orolig. Han har fått till ganska många minusgrader och om gumman tror att det redan är dags för honom att kliva ner så har han fler i rockärmen.  Bara att plocka fram om hon skulle bli alltför besvärlig.
Visst har han sett att solen gjort en del skada på hans vita rike men det är så lite och obetydligt och ingenting att oroa sig för.
Vinden får hållas tycker han, styrkan är inte nog för att få ner all snö ifrån träden idag och dessutom är Vinden så lättövertalad så att det räcker med att han viskar att snart har han fler snöväder på gång, och vips så är Vinden där och vill vara med. Han älskar att få snöflingorna att virvla runt och forma landskapet, och det absolut roligaste är när det kommer människor gående och han får blåsa snön rakt i ansiktet på dem.

Gumman ropar och försöker påkalla Bores uppmärksamhet.
- Nej men titta Bore! Vad är det här, säger hon och pekar på mina snöfria trappsteg. Ska det verkligen se ut så här? Är det inte fel färg tycker du? Vart har det där vita tagit vägen? Du börjar väl inte tappa orken va gubbe?

Bore låtsas som om han inte hör henne, gäspar  rättar till kronan och lutar sig tillbaka i tronen.  Gumman Tö har inget hyfs och är inte ens värd att diskutera med, anser han. Bara att kalla honom gubbe är ett etikettsbrott utan dess like, och utan att ens kasta en blick, på de för dagen framtinade trappstegen, (som han vet bara är ytterst tillfälligt innan han ordnar fram nästa snöväder), så ändrar han riktning och ser ut över sitt vita vackra rike.

Gumman Tö, solen och Vinden myser och fnissar lite tyst för sig själva, väl medvetna om att han hört henne och kanske, kanske börjar han känna sig lite hotad nu.

Britta