lillasysterfix

Otroligt vilka verkningar en timmes lektionsridning kan ha på en kropp.  Trodde att jag var i ganska bra form och att jag rör på mig en hel del.
Men musklerna som ska jobba när man rider ”lätt” (betyder att man lyfter rumpan ur sadeln i takt med hästens steg för att det inte ska bli så skumpigt) i trav har tydligen legat i träda i de dryga 20 år som gått sen jag red regelbundet senast.
Detta kombinerat med en hel del stående i ”tvåpunktssits” (att man står upp i stigbyglarna)  har gjort att jag idag rör mig lika smidigt som en 90 åring ungefär.
Armar, rygg och ben gör sig påminda och vill inte samarbeta.
Tur att det är så roligt och givande för själen att guppa runt på en häst  i en timme med en ridlärare som skriker ”upp ner upp ner” tills benen känns som gelé, annars skulle man nog ge upp ganska snabbt.
Min yngsta son kan inte begripa hur man kan bli så stel av att rida.

”Det är inte jobbigt att rida mamma!Man sitter ju bara på en häst! Det är väl ingen träning heller!Det är hästen som gör jobbet, inte du!”

Så säger bara den som aldrig själv har ridit, för visst ser det så ut när andra rider.
Det är ju bara att sitta där och följa med. Inte jobbigare än att sitta i tv soffan? Eller?

Nåja, synd att det bara är en gång i veckan bara, skulle behöva göra det lite oftare tror jag. Har faktiskt haft allvarliga funderingar på att rulla ihop en madrass och övningssitta på den lite då och då.
Normalt? Nej, men så har jag aldrig riktigt räknats till de normala heller så, varför inte?

Skulle väl vara en syn för någon eventuell granne som skulle kika in, och se mig sitta och guppa upp och ner på en ihoprullad madrass framför Tv:n.
Folk måste ju ha något att prata om också!

Nu ska jag göra ett nytt försök med min dikt till Islandshästen. Om jag lyckas så lånar jag min kompis Mias vackra häst  Djarfurs huvud som representant för dessa underbara hästar.

Djarfur

Till Islandshästen

Du Islands fyrbenta stolthet
liten men modig och stark

En ära det är att få låna
er hit till vår okända mark

Från ön eran moder är ni sända
er kropp får aldrig återvända

Men i kroppen bor dock en själ
som en dag måste ta farväl

Och någonstans djupt i ert minne
i vishetens och klokhetens sinne

Vet ni att när er tid är till ända
till Island ska ni åter anlända

Av Fix Britta Andersson-2010

Nu ska jag ta och göra lite nytta och börja med att släppa ut Findus som just nu står med framtassarna på mina lår och försiktigt låter klorna sticka in i huden på mig, (bara för att han vet att det ger uppmärksamhet) och ber mig med sina snällaste ögon. ”Kan du inte sluta med det där nu och släppa ut mig istället”.
Jodå, jag kommer nu Findus.

Britta