Ett betydelsefullt samtal!

augusti 24th, 2018

IMG_1689

Något jag funderat lite extra över under…ja?…ska vi kalla den ”cancerperioden”?…är det här med reaktioner hos andra när man fått diagnosen!

Kan erkänna att jag nog trodde att, kanske inte många…eftersom jag själv valt att inte ha så många ”kompisrelationer”…men att i alla fall en del av dem som jag ser som vänner och inte minst släktingar skulle höra av sig när de fått veta, bara för att prata lite och kanske fråga hur det gick för mig osv.

Inte så att jag satt och liksom ”förväntade” mig att en massa människor plötsligt skulle börja ringa och tycka synd om mig, jag är ju själv usel på att hålla kontakt och har faktiskt inte känt att det varit ”synd om mig” en enda gång i hela den här processen.

Är ju såå många som får betydligt mer allvarliga diagnoser än min och såå många som drabbas av det i betydligt mer ”sårbara” situationer i livet.
Som när småbarnsföräldrar drabbas och går bort, eller till och med barn som inte överlever. 

IMG_1705 - kopia
Jag är ju kan man säga i det ”stadiet” i livet då det egentligen ..(.och det här är min privata åsikt men självklart kan man tycka väldigt olika om det)…drabbar både andra och mig själv som minst om jag skulle gå bort.

Jag är inte ett litet barn som knappt hunnit börja leva…jag är inte någon ungdom som skulle kunna ha hela livet framför mig….mina barn är vuxna och skulle klara sig utan mig, även om de och andra närstående såklart skulle få genomleva en tung period av sorg…jag kommer heller aldrig att ha vare sig ekonomi eller mod nog att uppfylla några ”livsdrömmar”så mitt fortsatta liv kommer nog att knalla på som nu ungefär, vilket jag accepterat och i det stora hela ändå känner mig nöjd med.
Så särskilt synd om mig tycker jag inte att det varit även om det såklart aldrig känns okej att få en cancerdiagnos!

IMG_4205

Men…. tiden gick och efter ett tag började jag inse att det nog inte är så enkelt som jag trodde att höra av sig till någon som fått cancer!
Försökte tänka mig in i hur jag själv hade reagerat? Hade jag vågat ringa bara för att fråga hur det är, om det drabbat någon jag kände?
Ja nu tror jag det…men kanske inte innan jag fick min egen diagnos, för just cancer är ett så himla laddat och känsligt ämne!
Innan jag drabbades så hade också jag uppfattningen om att ”okej, nu har han/hon fått cancer…undrar hur länge till han/hon lever?” …typ!
För det är ju fortfarande den vanligaste uppfattningen hos folk att cancer betyder död.

Men det bästa med att ha drabbats av det här (om man nu ska leta fördelar?) är att jag nu insett hur otroligt vanligt det är och hur otroligt många som ändå blir botade.
Bara det här att det faktiskt dagligen från åtta på morgonen till sena eftermiddagen är fullbokat med patienter på strålningsmottagningen,och då är det bara i Gävle där de för övrigt har tre ”apparater” som går hela dagarna.
Sen finns det såklart på fler orter i Sverige såsom, Umeå, Lund, Uppsala och fler som jag inte känner till, där det säkert är lika fullbokat dagarna i ända.

Vet inte hur många per dag man hinner med men med tanke på att det går på mindre än tio minuter från det att man få komma in tills man är färdig så är det nog en hel del…den som är duktig på huvudräkning kan nog snabbt räkna ut ett ungefärligt antal.

Och vetskapen om det här gör att jag faktiskt inte är lika rädd för cancer längre som jag varit förut. För det värsta har redan hänt mig…jag fick det där beskedet som så många är livrädda för, jag har varit där längst ner i många människors värsta mardröm ….men jag kände aldrig riktigt dödsångest och jag fick även se vilka resurser och vilka fantastiska människor det finns vars enda mål är att göra dig frisk igen!

IMG_6205

Kanske just därför så har jag nog känt mig lite förvånad och fundersam över varför en del av dem som jag nog trodde som mest på att de skulle höra av sig inte har gjort det.

Men….å andra sidan….så kunde de ju heller inte veta hur pass allvarligt det var för mig och det är nog helt enkelt för svårt för folk att prata om det här i största allmänhet.
Som Sv sa igår när vi började prata om just det här att ….”folk kan inte hantera det, det är för allvarligt och de vet inte vad de ska säga.!”
Och så är det nog även om jag själv tycker att ”ja men de känner ju mig, jag är ju fortfarande bara jag som dessutom fått en väldigt lindrig diagnos, nog skulle väl han eller hon våga höra av sig till mig?”

Men nej…det är nog inte så enkelt ändå och på ett sätt har jag såklart förståelse för det och kan inse att andra ser på det så mycket mer allvarligt än jag gör!
De kan ju inte veta hur jag egentligen mår och känner mig inombords och är nog rädda för att kanske göra mig upprörd och ledsen om de ringer och pratar om det.

Ja det här är något jag filosoferat över en tid nu och tycker det är intressant att se hur olika människor reagerar och beter sig mot mig.
Har till och med upplevt att vissa undvikit mig på ett sätt som faktiskt varit helt oväntat.
Så att man liksom har känt…”nämen va??…är det verkligen så skrämmande det här?…det är ju bara jag…helt vanliga Fix Britta!!…jag är inte död än  och det gåår fortfarande att prata med mig!”  :)

Ja, ni förstår hur jag menar…! Det känns liksom så konstigt att man plötsligt börjar ses som någon annan…eller till och med ”något annat” trots att jag förstår precis varför!!
Har väl att göra med att jag inte heller gillar att ”sticka ut” och få uppmärksamhet.

Men …så igårkväll….när jag nu är inne på min näst sista behandlingsvecka, snart klassas som helt frisk  och har förstått att det mest känns besvärligt för andra att prata om den här sjukdomen med mig…då ringer telefonen!

En kusin som säger typ  …”hej, jag har länge tänkt att jag skulle ringa till dej, men det har inte blivit av, men nu kände jag att jag hade ett bra tillfälle!”

Och sen pratade vi ett bra tag om både det ena och det andra. Om både mitt mående och hur det går med behandlingen osv , men också om lite annat sådär om livet i allmänhet.

Och tänk vad glad det gjorde mig  :) vad pigg jag kände mig efteråt och vad modig jag faktiskt tyckte att hon var nu när jag förstått hur svårt det är för andra att ta kontakt!

IMG_1707

Och en sak är jag säker på nu…att om jag skulle få höra att någon i min närhet fått ett cancerbesked..då skulle jag tvinga mig till att våga ringa och bara höra lite hur det är…för nu vet jag hur uppiggande och betydelsefullt det kan vara att bara få prata lite med någon annan! Prata och bara känna sig ”helt vanlig”för en stund!
Det är värt såå mycket…jag lovar!

Ha en bra helg!

Britta

 

 

 

 

Leave a Reply


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu