Ja då är det första steget på ”avstickaren från livets stig” taget. Operationen gick väldigt bra och det blev sk ”bröstbevarande kirurgi”…vilket betyder att man inte behövde ta bort hela bröstet utan endast själva tumören och en del vävnad runtom.
Så från och med nu kan man väl säga att läkningen börjat, även om det nog är en hel del kvar innan man kan förklaras som frisk.
Vet inte säkert än men förmodligen blir det strålning och någon typ av tabletter som efterbehandling.
Men det får jag veta först den 18 de på återbesöket och fram tills dess är det fokus på att få såren att läka och arm och axel att fungera som de ska igen.
För det måste jag säga att det här med att armen/axeln och omliggande muskler nästan måste ”läras om” för att fungera var något jag inte var det minsta beredd på inför operationen.
Hade mest föreställt mig att det såklart skulle vara ömt och ont i såren vare sig man skulle behöva ta bort hela bröstet eller inte men att musklerna skulle bli så påverkade hade jag inte förstått.
Så nu är det tid och tålamod som gäller för att så snällt som möjligt få tillbaka rörlighet och styrka. Har ett träningsprogram avsett för just det och som helst ska göras tre gånger om dagen och även om jag testat lite under små korta stunder redan så tänkte jag försöka komma igång på riktigt med det imorgon.
Ska se till att få in en rutin på att göra det morgon, middag och kväll, och med tanke på den ”oändlighet” med tid det känns som om jag har nu så finns det såklart inga ursäkter.
Och varför skulle jag inte vilja? Alla vill väl ha en kropp som fungerar och som man kan utföra allt det man vill göra med.
Mardrömmen för mig är ju att inte kunna arbeta fysiskt och med det i tanken kommer det inte att bli några problem med att, jobba sig tillbaka i form.
Det jag däremot måste inse är att det också måste få ta tid. Att ge kroppen en ärlig chans och inte ha alltför bråttom. Att ignorera allt det där jag ser som jag skulle vilja göra både inom och utomhus och helt enkelt bara gå och vara tacksam över att allt ändå gått så bra.
Jag är här…jag lever …..och kommer med största säkerhet att bli helt återställd….det får räcka för mig så länge.
Men nu protesterar ”skrivarmusklerna” så det är väl bara att lyssna till kroppen och stänga av datorn.
Imorgon väntar ju ännu en underbar dag i detta i det närmaste tropiska klimat :) kan fortfarande knappt fatta att det är sant att vi får uppleva det här!
Godnatt och sovgott!
Britta