Så kom den hit till Sverige till slut. Den där verkligheten som så många världen över lever i. Och egentligen var väl aldrig frågan om det skulle hända, utan snarare när?
Och varför skulle just vi klara oss? Tror vi på allvar att vårat land är vaccinerat mot sånt här? Man undrar, när man ser hur det dras ner och sparas in på allt vad trygghet står för i ett samhälle.
Kanske behövdes det också? För att få våra högsta politiker och styrande i landet att börja tänka om?
Neddragningarna fortsätter ju på alla de områden som behövs extra mycket när sånt här händer.
Vårt militära försvar finns knappt längre, inte om man jämför med andra länder. Sjukvården är i kris och de som arbetar där går in i väggen en efter en. Poliserna blir färre och färre, både pga neddragningar och för att yrket inte lockar lika många längre.
Låga löner och omorganisationer gör att den (som i själ och hjärta faktiskt vill arbeta som polis och för det som polisyrket en gång stod för, alltså att finnas ute i samhället och jobba för att människor ska få känna sig trygga) känner att det inte finns resurser nog för att kunna få utföra det arbetet helhjärtat.
Brandförsvaret är också på väg in i en kris nu när arbetsvillkoren för deltidsbrandmännen ska försämras.
Man undrar bara. Hur tänker vi? Eller hur tänker de som sitter och tar dessa beslut?
Är det verkligen värt de där extra hundralapparna på banken om vi går mot ett mer och mer otryggt och illa fungerande samhälle?
Är det inte dags att någon politiker våga säga att vi måste höja skatten för att få tillbaka det Sverige vi en gång levde i ?
Landet som prioriterade alla människors hälsa och välbefinnande framför jakten på mer pengar för ”höjdarna” i samhället och ökande samhällsklyftor.
Sänder en tanke till de som betalade med sina liv och till deras anhöriga och önskar tyst för mig själv att förnuft och medkänsla är det som i framtiden kommer att öka istället för att minska i vårat samhälle…och över hela jorden!
Britta